.

Jag är en otroligt irriterande människa. Jag vet vad jag vill ha - samtidigt som jag inte vill det. Det kan göra vem som  helst galen. Att ens sinne helt enkelt spelar spratt på ens egna känslor. Jag är en person, men jag är två. Hela min personlighet är som två helt olika personer. Jag ändras varje dag. Konstant. Jag är som havet, kan vara lugn eller stormig, men aldrig densamma.
Det kan göra mig väldigt trött ibland. Jag är på mitt eget sätt, väldigt konservativ, samtidigt som jag inte är det. Vem kan vara konservativ och ändå inte? Det går inte ihop. Därför är jag också väldigt splittrad.
Antagligen vet jag inte vem jag är än, eller så vet jag exakt. Det är alldelens förvirrande och därför Poes citat passar mig så bra. Den är lika sjuk som jag är.
Därför en tatuering för mig är en komplicerad sak. Eftersom att jag ändras hela tiden, vet jag inte vem jag kommer vara. Allting är relativt beroende på personer och plats. Just nu bor jag i en stad som de flesta människor. Där är det en viktig sak att uttrycka sig. Jag har aldrig känt att jag behöver mycket för att uttrycka mig. Det har alltid räckt. Vissa har mer av det behovet, att känna att folk ser en dvs.

Men jag har inte det behovet. Jag gillar känslan av att livet består av mer än bara egoistiska gärningar. En del av mig var precis väldigt nära att ge bort tatueringspengarna till de behövande istället. Men så har jag tänkt hela mitt liv, det spelar ingen roll hur dåligt jag kan ha det, så länge andra mår bättre. Det är en störd filosofi jag levt efter och det är jag medveten om. Det är väl fint, men det är bara jag som mår dålig konstant och det gör mig trött som alla egoindivider känner. Men som sagt, så slår det emot den andra delen av mig som kämpat hårt för mina pengar. Varför ska jag inte njuta av dom? Äh, man borde bara ge bort alla pengar, spara så lite så man klarar sig, dra till en plats där man kan leva på naturen själv. Då vore jag nog glad skulle jag tro. Men förstås,  inte ensam. "Happiness only real when shared" som de sades i Into the wild och som jag finner är väldigt sant.
- Men vad händer om jag nu flyttar till en annan plats. Kommer en tatuering betyda densamma, Eller kommer det ändras? Det gör mig rädd att inte veta, eftersom jag hatar känslan av Ånger. Så förbannat hemsk känsla.
Men om man nu spolar fram det lite  -  kommer inte en tatuering att ändra hur jag ser på mig själv. Jag är jag, oavsett med lite bläck i huden eller inte. Så då frågar jag mig själv; varför ska jag ha en tatuering, om det inte ändrar min syn, och inte heller bryr mig om hur folk ser mig?

Johan frågade mig varför jag vill ha en tatuering. Jag hade lite svårt att svara, och sa till slut 'ett sätt att uttrycka mig'. Men, jag vet inte. Känns nog bara mer som en rebell sak mot mig själv. Inte tänka längre. Bara gör. Men om jag inte bryr mig desto mer, varför ska jag ha en? De flesta människor gör en tatuering för att det ser coolt ut. Det är vad de mesta svarar som jag frågat. Det ser ju coolt ut förstås. Men inte därför jag vill ha en. Fast vad vet jag, jag kan ju knappt ens svara på frågan till första början.
Mitt största problem är nog att jag idealiserar saker och ting. Jag gör det till något mer än vad det egentligen är, bara för att jag söker efter en orsak att livet ska vara bättre. Något vackrare än det är..

Jag vill släppa taget och bara leva, strunta i allting! .. men jag älskar trygghet och stabil ekonomi. Veta att allt är OK. Men det går inte att leva om man alltid kommer tänka efter, vilket jag alltid gör. Så långt jag kan minnas har jag haft ett mål med livet - resa. Och det gör jag. Men lever inte fullt ut. Inte som alla andra människor jag känner.
Jag känner mig som att jag är fel. Att jag inte hör hemma någonstans. Svårt att förklara kanske med tanke på att många människor tycker att jag verkar som en bra person, har vänner, och passar in.(verkar folk tycka?)
Men det känns fel för mig, och enda gången jag känner mig som hemma är när jag reser. Det eller film i en plats som inte ens finns.
Ni behöver inte förstå. Jag hade kunnat skriva på denna text hur länge som helst. Den blir bara längre och längre, mer förvirrande och en text som motsäger sig själv. Som jag.
Ah, det här är inte en text för er. Utan snarare en text för mig. Sätta  mina oroliga tankar på plats, och kanske, Kanske, lyckas få det till nånting bra. Men jag känner ju mig själv, och det kommer aldrig hända. För mina tankar är lika splittrade som alltid och kommer att förbli.

Blev kär i den här jackan. Jag brukar inte gilla läderjackor, men den här älsklingen bara sken upp i en gloria och jag föll. Kanske måste beställa in den.. Så svårt med jackor. De är konstiga storlekar, och här i Kiruna behöver man ofta åtminstone en tröja eller skjorta under jackan.

Anyhoo, det blir Morjärv till helgen! Skönt som fan. Dra med Foxy, öla sig lite, gå i en varm sol (de hade 18+ tydligen igår.) och helt enkelt hälsa på lite släktingar. Kommer bli awesome.

Hoppas på en lugnare dag idag, men det lär det inte bli eftersom jag är le sensei.

"... But there is only so much hurt a man can take."

Såg nyss på The Vampire Diaries och bölade som vanligt.   Så kär.   Så vackert.   En kick i en självinsikt.   Inget jag tänker bjuda på till er läsare. Om jag ens kan säga det högt till någon. Skrev en hel dikt om det, men sen ångrade jag mig. Inte vågar jag lägga upp såna hemligheter. Ni får en annan istället.

Nope. Det får bli nångång i en snedfylla. Oftast då jag råkar berätta mina hemligheter som gör mig till en dålig människa. Men det är ju faktiskt så att desto mindre folk vet, desto mer kan man intala sig själv att det inte är sant från första början.

Bring me to a place that is not this,
Keep me away, or better yet; do my lips kiss
Take me from harms way,
No, throw me into the fire
Bring me to a place that is just this,
I seek the darkness out, to feel this bliss
Deeper and deeper I disappear,
I will never reach it and that fills me with fear
Even as it slowly kills me, I long for it, I crave it,
until my heart and body give up,
I will keep on going and never say stop.

Kom precis hem. Hem där jag inte var ensam. Musik hördes i högtalarna och Johan var hemma. En väldigt konstig känsla då jag precis hade vant mig vid att vara ensam. Friheten. Första tanken jag hade när jag kom hem var "VEM ÄR HÄR?!" Sen ba ah justja. Johan är ju tillbaka. Visserligen är det fritt nu också, men på ett helt annat sätt. Dont get me wrong, jag älskar att han är tillbaka. Men Weird var det, haha. Man får vänja om sig igen tills han åker tillbaka till el stockholmo. Men en sak, är att jag är stolt över mig själv att jag blivit så pass stark att jag inte har desto större problem att vara ensam. Skönt som fan faktiskt för att vara helt ärlig. Lyssna radio på morgonen. Alltid ha det relativt fint och inget bråk om disk eller städa. Dansa när man vill. Jag njöt av ensamheten, men ändå hänga med polare. Det här kanske låter som det enklaste och mest basiska egenskapen en människa kan ha, men jag har haft det klurigt i mitt liv. Long story short; I rock.

 herpderp

Den här natten är nog den bästa jag haft på en månad. Seriöst. Varje natt har jag vaknat och sovit i snitt kanske 3-4 timmar per natt. Men denna natt.. ojoj. Jag sov nästan helt igenom utan att vakna nångång och lyckades somna innan 23. Det är helt galet. Såg på Wanderlust igår, den var faktiskt helt OK.

Anyhoo, mumsat frukost och ska snart till jobbet. Ska också plocka upp Johan från flyget när jag är i flygbutiken. Passande!

Lagar matbackar ännu en gång. Potatis, köttfärsbiffar och brunsås blir det till imorgon och måndag. Sen vette fan vad man ska käka på jobbet. Har handlat en massa jävla mumsigt till kvällen. Sipsi, dippi, pizza och dricka. Jävla jag ska götta mig. Tänkte ta och mysa lite för mig själv och en film natten innan Johan kommer tillbaka. Jag menar, inte ofta jag får chipspåsen för mig själv. Man måste ju passa på! Och en pizza bara för att sliska till det. Dra för gardinerna, på med morgonrocken och yammiepants och försvinna in till tjockislandet och magiska ting i film. Om någon har nån filmtipz, ge gärna!

Jepp, fick mig en liten present av Fredrik igår! Han tyckte att det passade mig. Det tycker jag också.
Tack igen Fredrik!

Klippte mig nyss dårå. Men hade ingen aning vad, så de blev samma fast kortare. Duh'.
Men känner mig inte nöjd. Vill ha något nytt. Något annat. Tror d blir att raka sidecut när Johan kommer tillbaka på söndag. Får väl se vad som sker. 6h kvar på jobbet sen blir det visit hos brorsan, sen se bandet på stan med Fredrik på kvällen. Cya.

Det här med hårfrisyrer har aldrig varit min grejj. Jag är kass på fixa håret. Jag vill ha det lätthanterligt men fint. Inget speciellt som man måste fixa en timma på varje morgon. Jag står inte framför spegeln mer än 5 min med smink, håret om de är nytvättat är väl en annan femma för det är så känsligt, men frisyrer? Nah.
Ah vette fan vad ja ska ta mig till imorrn. Antingen lite mer punk eller samma som nu fast finare förstås. Bah. Johan tycker lugg men ja tyckte ja var as ful i det sist, så jag vågar inte riktigt på mig det igen. Inte än åtminstone.
Ska sova och drömma om lättare saker. Zombies borde passa fint inatt. Komsikomsi.

-

"can you be my saviour!"
kinda outta luck

Tror faktiskt att jag gör mig själv galen. Skulle vilja slippa mitt huvud. Så förbannat leds.