.

Här har inget inlägg gjorts, på ett par år.

Och nu plötsligt kände jag, varför inte. 

 

Jag har flyttat iväg från Kiruna som de flesta i min omgivning vet - och de är bland de bästa beslut jag gjort. 

 

Det kändes som att jag höll på att drunkna i depression. Kiruna för mig, är 80% dåliga minnen och 20% bra. Det som är bra, står vänner och familj för, och resten är bara associerat med negativa saker.

Att ta steget, och flytta från Kiruna, har gjort att jag nu känner mig glad. I vissa ögonblick, rentav Lycklig - och jag kan säga, att jag inte varit lycklig på många år. 

Min depression vet jag inte om den någonsin kommer försvinna, men åtminstone här, känns det som att den inte tar lika stor plats som i min hemstad. 

Jag har inte lika stort behov för alkohol heller här. Det känns inte nödvändigt. Jag tar ett par öl för att det är gott, äter god mat, och sedan har man gått hem. Det har känts bra, att inte vakna upp nästa dag i total bakis och illamående. Man kan göra andra saker istället, och känna sig nyttigare, och kroppen mår bättre.

Jag känner mig lyft. Bara av att ta en promenad, och se nya blommor, eller höga vackra träd, eller trädblad större än min hand känns magiskt för mig. De små sakerna i vardagen förgyller allt. Jag känner mig gladare. 

I Kiruna, var det väldigt sällan man kunde känna så. De få gånger man tog sig ut för att campa möjligtvist - men det brukar oftast tas över av en negativ känsla av att det alltid är kallt. Även på sommaren.

Kyla och jag går inte bra ihop. Jag och snö, går inte bra ihop. Ni som har mig på snapchat har sett nog många rants av mig skrikande på hur mycket jag hatar snön och kylan, så om man hade fått betalt 1kr för varje rant, skulle man vara rik idag.

Nu har inte jag ännu upplevt vintern i Umeå mer än några dagar på visit tidigare, men den är åtminstone kortare. Det får räcka åtminstone för nu. Man kanske flyttar vidare till en annan stad i framtiden, när man känner för något annat. Vem vet. 

 

Men att bara ta steget och lämna hemstaden, får en att inse, att det är lättare att flytta än man tror. Det är möjligt - och i mitt fall, nödvändigt, för att dra mig själv upp ur askan på nytt.

 

Det blev inte så jätte mycket foton taget på Halloween/Oktober. Men här är ett par stycken, vissa redigerade, vissa oredigerade, vissa med mobil och vissa med Canon 7D. Om någon inte vill vara med, säg till :)

 

 

Tyvärr så var det mycket moln, och det gick inte att fånga norrskenen så bra i helg. Men ett par foton kan ni få se iallafall

 

Vi åkte ut med campen för någon helg sedan. Här är fotona från den helgen.

Jag & Johan har köpt en Camper till hans pickup. Så, igår var vi på premiären att prova ut så att allting fungerar.

 

Har faktiskt glömt att ladda upp dessa bilder som jag tog just innan jag for till Italien, så här kommer dom också.

Sista dagen i Rom så shoppade vi = inte desto mer fotografering.

Dagen efter tog vi tåget mot Neapel.

 

Tåg mot Neapel

Här är ett par foton från dagen då vi var till Colosseum i Rom.

 

Här är lite foton från vandringen vi gjorde förra helgen

Här kommer ett par bilder från Midsommarhelgen, då jag och Johan åkte ut med husbilen.

Vi fick även besök av Daniel och hans systers hund. (foton är blandade med iPhone och Canon-bilder.)

 

 

Vad är det som får oss kvinnor att helt förstöra ens budget för ett par skor? Nu menar jag inte alla, men det finns helt klart en stereotyp där ute om ämnet, och det gör det åtminstone lite sant.

 

När jag var liten så var jag inte så brydd alls om skor. I couldn't care less.

men nu, som vuxen kvinna, kan jag sprätta nästan hur mycket som helst för de där par skor som får ens hjärta att hoppa ett steg och det känns som lösningen på alla ens problem.

Är det konsumtions-samhället vi lever i som byggt upp detta? För att man lärt sig sedan barnsben, att Barbie har klackaskor så ska vi ha det också? Va fan hände?

 

Jag googlade lite snabbt om ämnet och sökordet blev "Why women wears heels".

Det kom upp enkla små berättelser om varför vi bör ha klackaskor. Men jag kunde inte undgå att missa, att mer än halva anledningarna var att attrahera en man.  (http://www.ebay.com/gds/5-Reasons-to-Wear-High-Heels-/10000000177629772/g.html)

Jag är en kvinna som tycker att jag har på mig kläder jag Själv känner mig snygg i, men det finns också i bakhuvudet att man vill att andra ska tycka man är snygg. Det är ganska konstigt ändå.. Det mänskliga egot.

Desto mer man lär sig om hela världen, hur vi blir manipulerade så tidigt i livet -- desto mer förvånad blir man. Man blir en cynisk person, och desto äldre jag blir, desto mindre tror jag på magi och känns som att nästan alla människor är onda politiker som bara vill uttnyttja allting.

Woah, den här texten tog en plötslig vändning. Men allting hör egentligen ihop på ett eller annat sätt. This world of consumerism.

     Innan 50tals festen jag gick på förra helgen, så kollade jag upp lite om smink och kvinnor på 50talet. Något som jag blev förvånad av, var att anledningen till varför smink och vackra glamorösa klänningar blev så otroligt populärt kring den tiden, var för att så pass många män hade dött i krig, så det var ett överflöd av kvinnor så att säga. Det betydde att kvinnorna fick så mycket konkurrens mellan varandra, så de var tvugna att skilja sig ur mängden, med att vara så vacker som möjligt, för att locka en man att gifta sig med, och därmed säkra sin framtid med hus/barn/man.

 

"We buy things we don't need, with money we don't have, to impress people we don't like." - Fight Club

Alltid ett citat som får en att tänka.

 

Det är ett tag sedan jag tog mig tiden att ladda upp lite av vad jag fotat under dagarna.

De här är ett par bilder från min födelsedag, och från helgen som jag och Johan åkte till en stuga.

 

Till helgen så ska vi åka till Morjärv, och kameran ska med! Jag ska sätta den på laddning så allting är klart.

 

Häromdagen så fick jag frågan av någon på Tumblr; "How many places have you been to in the last few years?"

 

Jag tog mig en tänkestund och insåg hur mycket jag har rest. Sedan jag blev ihop med Johan, så har vi under 5 års tid (firar 6 år nästa månad.) varit i Japan- Kyoto, Osaka, Nagoya, Tokyo. USA- roadtrip genom Kalifornien, Nevada och Arizona, Hawaii, Oahu & Maui, New york, Miami. Kryssning genom Karibien, Mexico, Honduras, Bahamas, Jamaica, Cayman öarna, och en resa till Prag.  Sedan har jag även besökt Irland utan Johan under denna tid. (och även mer länder före detta dock men, det var inte frågan.)

Men allt detta är på loppet av 5 års tid. Det känns helt fantastiskt. Och när jag tittar genom mina fotoalbum så blir jag helt varm inombords - och jag vill uppleva mer. Jag vill se hela världen med Johan. Att resa är det absolut bästa jag vet.

 

När vi träffades så var Johan inte ressugen alls. Han hatade turister, och man fick nästan tvinga han att åka till New York. Bara i mina drömmar så skulle även han älska att resa. Han är min bästa vän på så många sätt, och jag är verkligen lyckligt lottad.

 

Jag tittar igenom alla bilder och minns tillbaka till alla minnen. När man väl reser så inser man nästan inte, att det man gör just då, ska bli ett minne. Det är en av de konstigare känslorna jag upplever när jag kommer tillbaka till Sverige. Det känns oftast som att man inte varit bortrest alls, men efter ett tag, eller oftast när jag redigerar mina bilder, så läggs allting in till mina minnen och jag har på något sätt 'tillgång' till minnet på ett helt nytt sätt. Svårt att förklara..

 

Idag fyller Johan år, och hela dagen går åt att lyxa till det för honom.

Det sista stoppet vi hade var till Cozumel, en ö som tillhör Mexico. För denna dag så valde vi att ta en av kryssningens turer som de hade att erbjuda. Det var en tur till Chichen Itza, där Maya folket hade en av sina städer byggda.

Vi läste lite fel i pappren och turen var betydligt längre än vi trodde. Det var det enda misstaget för denna dag, vi missade stor del av Mexico till denna orsak. Turen var väldigt intressant - inte så jag menar - men vi hade velat ha lite tid över att titta på egen hand i Mexico, kanske ta en tequila för saken skull osv. Det hann vi inte.

Men för en mer positiv sida, så vill vi gärna åka tillbaka till Mexico. Det verkade vara en väldigt intressant plats, med mycket att se.

 

 

Sedan hamnade vi på näst sista stoppet. Det här kom att bli ett av mina favoritplatser på resan.

När vi kommer fram så kommer massvis av taxi/säljare och vill att man ska ta deras saker. Efter ett samtal mellan oss andra, så valde vi att ta en privat Taxi chaufför för hela dagen. Det kostade 30 Dollar var = ca 250kr.

Han väntade då på oss på alla våra platser där vi ville stanna. Rätt skönt faktiskt --

Vi åkte mot en mindre djurpark för inträde, 10 Dollar (den andra parken ville ha 30 Dollar, det kändes för dyrt.)

När vi anländer så säger de att vi ska få en privat guide även där, som ska berätta om alla djuren. Han var jätte duktig våran guide, som kanske var 14 år gammal. Bra engelska också, lätt att förstå. Han berättade då om alla djur vi gick förbi. Helt klart värt 10 Dollar! Kanske till och med bättre än det dyra stället.

Fjärilarna var vissa nästan lika stora som handen. Man blev lite skrajj när de flög runt överallt, och nästan sätter sig på en..

Efter det åkte vi till stranden för att ta ett dopp, hitta wifi och några öl. Vi köpte även lokal grillmat som var SJUKT god.  Sen åkte vi runt lite, by till by och kollade souvenirer men tråkigt nog hittade vi ingenting.

CAYMAN ISLANDS, GRAND CAYMAN (också känt som) TORTUGA

Det fjärde stoppet var då Caymanöarna. Det hän här ön nämns även i Pirates of the Caribbean, då Sparrow säger att de måste till Tortuga. Rätt kul. Sen också kan vara kul att nämna, varje kväll på båten fick man morgondagens schema. Där brukade det även stå lite kuriosa om pirater om vart de hade gömt sig och så vidare. Nu  minns jag inte exakt, men en väldigt känd pirat hade Ocho Rios som gömställe, så de var mycket koraller runt, samt att man kunde gå högt i bergen och ha utkik efter fartyg.

Hursomhelst -- här hade jag lyckats köpa mig en cyklop. Jag simmade så mycket jag kunde med dom i vattnet. Helt otroligt underbart!! Det går inte att beskriva min eufori till det. Jag såg små fiskar i olika färger, Johan lyckades se en större fisk. Stränderna var helt otroliga. Sanden nästan helt vit, och så finkornigt.

Vi filmade även med Johans gopro under vattnet, så får se om man lyckas redigera en film på det också.

Vi går i land på vårat andra stopp. Denna ö berättar dom att den är mer eller mindre skapad för kryssningsfartyg. Därför kunde de 'parkera' båte precis vid stranden, som ni ser i bilden nedan.

De har grävt sanden på ett sådant sätt, samt byggt upp mycket shopping för taxfree.

Det var väldigt vackert där. Barer precis vid stranden, med wifi.

 

När vi kommer till land så ser man bara en massa grönska. Vi tar en promenad in till staden, och tar sedan en taxi till River Dunn Falls, vilket är en park där man kan klättra i vattenfallet från botten till toppen. Väldigt vackert! Sedan såg man även rejält äckliga spindlar överallt (bilder nedan.) De såg ut som Facehuggers från ALIEN på undersidan, och på framsidan hade de ett vitt ansikte, typ skelett såg det ut som.

Vi hann även med öl i parken i värmen. Det satt som fint!

Vi hann även till stranden, samt käka strips med en sjukt god sweet chili ketchup - måste införskaffas hem.