.

Så.. tiden räknas ned och snart är det dags att åka ensam iväg till Hawaii.

Det är otroligt olika känslor dag för dag. Ena dagen känner jag mig stark som person, medans den nästa dag kan jag känna panik och nästan övertala mig själv att stanna.

Eftersom folk inte vet desto mer personliga problem hos mig, kan jag bara korta ned allt och säga att jag har haft det svårt att finna stabilitet i mig själv (otroligt kort historia) och denna resa, som kanske för vanliga människor, är piece a cake att resa ensam, är detta för mig en av mina största utmaningar jag har gjort hittills.
 (andra plats, stå på scen i 5 år för att bli modigare att prata med folk.)

Jag är livrädd. Det är nog det enda ordet som de flesta kan relatera till. Otroligt livrädd, men exalterad för vad som finns där. Känslan av att jag klarat av något svårt. Efter resan kommer jag komma tillbaka en förbättrad version av mig själv, och ett steg närmare personen jag vill vara. Det är vad jag tänker på, när de där negativa känslorna kommer över mig. Snarare att tänka på målet, och en dag i taget, än att välja att tänka på alla negativa tankar.

 

Jag hoppas iallafall att alla mina farhågor bara är det, och inget annat. En människa som helt enkelt är rädd för det nya, och att vara ensam där. För ärligt talat, är det oftast ens eget sinne som spökar, och det finns inte egentligen något att vara rädd för.

 

Ja, det blir minst sagt en spännande resa.

livrädd. och exalterad.