.

Ja, det har hänt mycket känns det som. Och ändå så har det inte.

Men, min bästa vän har flyttat igår. Det känns konstigt. Väldigt konstigt. Jag tänkte nyss "vafan, kanske man ska dra en kaffe. Undra om Klaggen är ledig. ah justja. " det har som alltid varit standard. Sedan jag var den mobbade ungen, som plötsligt fick vänner som var likasinnade. Klaggen, var den som fick mig att känna mig normal. Eller, så normal som jag kan känna mig åtminstone. Och kort efter välkomnade han mig till hans polare, jespa, homaz & wilén. Men plötsligt är den vännen borta. Det får mig att bli orolig. Tänka att jag går tillbaka till gamla vanor, inga vänner. Nu har jag ju förstås vänner fortfarande, inte är det många men nån. Men den där ensamma mobbade ungen inom mig kommer alltid finnas där.

Men på den positiva sidan, kommer jag antagligen åka oftare till Luleå och hälsa på. Kanske tom presenterar han mig för nya folk som man kan lära känna. Det blir roligt med nya tider samtidigt som jag kommer sakna att ha min bästa vän uppför backen.

Tur är det väl att jag ska iväg till USA nästa vecka. Om det inte får mig att komma på andra tankar, vad skulle göra det? Det är nu 11 dagar kvar. Och redan nästa vecka på onsdag åker vi till stockholm i 4 dagar och hälsar på där.

Herregud, man har inte varit i stockholm på två år tror jag. Det är på tiden. Men nog är det väl USA som lockar mest, förstås. Allting är redo, viktiga papper är utskrivet, resväskan står och väntar på att bli fylld. Det är inte länge kvar nu - och det känns mer än underbart.

Jag ser mig själv om kanske ca, 14 dagar, omgiven av en redwood skog i krokarna av San Francisco. Träd så stora, magnifika och höga. Älskade Ueno park i Tokyo som man var omgiven av de högra träden. Jag var så glad att man nästan fällde krokben på sig själv för att man bara tittade uppåt. Så otroligt vackert.