ramblings about the never ending tattooes
Idag är jag sjukskriven.
Hade rejält sjuka drömmar, med enorm ångest. Vaknade och trodde att allting var sant. Tog mig ett bra tag att fatta att det inte var det. Feber eller vanlig ångestdröm? I dont even know anymore.
Drömmarna blir snart verklighet också. Då är jag in deep shit.
Jag tänker på saker. I det här fallet, tatueringar, igen.
En kille kom in på jobbet häromdagen, med en tatuering av texten "One Life" på hans hand. Varje gång jag ser såna tatueringar, så kommer man som på att vi har bara ett liv. Vi har bara en chans att testa på allting. Varför ska man inte testa? Egentligen.. förutom att jag alltid tänker "Ja, jag vill ha en tatuering. Men kanske inte för alltid." Så, det får mig att hindra mig själv från att göra en. Det är fortfarande fint utan tatuering, jepp, men jag verkar inte kunna släppa tanken av den där speciella tatueringen jag velat göra i sån lång tid nu.
Men tänk om jag dör imorgon, eller om en vecka? Vem vet vad framtiden har i bakfickan. Då har jag inte njutit nånting, samt att jag aldrig hann ändra mig om jag vill ha den när jag är gammal eller inte. För jag blev inte det.
Eller hur? Och med mitt jävla psyke kanske jag inte överlever till imorgon.
Kanske ska kolla ifall tatueringsstudion har öppet under juletiderna. Jag och Johan ska nog dit och fira julen i år, så om de har öppet, eller hinner ta mig där nån dag innan om jag kan ta ledigt, så kanske jag kör på.
Enda problemet med mig är att om jag inte kan vara spontan - är det ofta jag hinner backa. Jag svär till Satan, vore det en tatueringsstudio som var awesome här i stan med dropins, hade jag haft mycket på min kropp nu.
Jag är bara sån människa. Jag får en idé, blir helt besatt av den, och om jag inte kan göra det på en gång, eller de närmsta dagarna, så ballar jag ur. Jag måste göra det under den tiden som min besatthet är.
Jag skriver för mycket igen. Ska ta och lägga mig ned med min feber. snörvelsnörvel.
Kommentarer
Trackback
