.

Den absolut värsta känslan jag vet, panikångest. Hur hjärtat kniper ihop sig men ändå pumpar mer blod än någonsin. Lungorna krampar, och det känns som att man aldrig kommer få andas igen. Svetten börjar att rinna, och paniken är så stor att tårarna inte ens kan falla.
Det finns praktiskt sett inget som kan trösta en. Det gör att man får
Mer panik och det hela fortsätter tills man tvingar sig själv att göra något - vad som helst.
För en kort stund lugnar hjärtat ned sig.. Lungorna kippar efter andan och tårarna faller medan man håller sig okupperad. Man ber till vem som än finns där ute, att hjälpa. Få känslan att försvinna.
Men direkt man lägger ifrån sig det man gör.. När man tror att faran är borta - det är då den kommer tiofalt tillbaka...
Hur mycket träning jag än haft inom området, kan jag fortfarande inte kontrollera det, och jag är alltid lika rädd för den. Bokstavligt talat. Jag blir hellre slagen till döds, än känna panikångest. Gör vad som helst, men ge mig inte den känslan. Om jag har en chans att förhindra precis det jag nyss beskrev; så gör jag det.
Jag har gjort många hemska saker med det i åtanke, och jag känner redan nu mina tankegångar.. Gör det som krävs. Strunta i allt, och rädda mig nu.