.

Det skulle bli en så jävla perfekt kväll. För en gångs skull hade jag, JAG, av alla människor - blivit utbjuden för nyårsfesten på det stora shoppinghuset. En rejäl kväll av shopping, roligt folk, utklädnader, middag och stå på taket för att ringa in nyåret. Det kan ju bara inte gå fel.

Jag klev in med min partner till shoppinghuset där musik spelades högt. Folket skrattade, sprang runt och lekte. I vanliga fall ser shoppinghuset väldigt maffigt ut, men nu på kvällen med uppsatta lysen så man kunde se upp genom alla våningarna, dekorationer och så mycket folk kändes det väldigt överväldigande. Men roligt förstås. En helt annan syn av shoppinghuset man annars spenderar så mycket tid i.
"Kom Cindy, vi drar dit ned. Mina polare är där." Vi knallade neråt nån våning där hans vänner satt i ett stort runt bord.
- men det tog inte länge innan jag valde att gå därifrån för att hitta lite roligare folk. Jag gick till toaletten och tittade mig i spegeln - allt är okey. Tills jag plötsligt hör en massa skrik. "Vad är det, egentligen?"
Jag kikar ut genom dörren där alla springer hysteriskt. Jag ser en vän hoppa på någon annan och börjar äta på henne! "Vad fan gör du?!", skriker jag och gå fram, men blir mött av en kille som flyger på mig också! Han knuffade in mig i toalett rummet, och jag glider på golvet. Han grymtar, och det rinner blod från hans mun. Vad är det här?!
Han springer mot mig och lägger sig raklång över min kropp, och han är för tung. Jag håller hans mun från mig, och jag skriker hjälplöst.. ingen kan höra mig här.
"Hallå?" Frågar någon plötsligt. "Hjälp mig! Jag är här! Snälla!" Det var min bror. Han springer fram till mig, tar en sax och kör in den i hjärnan på mannen över mig. Chockad ligger jag kvar med hans hjärnsubstans som flyter ut på mig.
"Är du okey? Blev du biten eller något?"
".. va?", var allt  jag kunde klämma ut. "Vad är det här? Vad har hänt?"
"Jag vet inte, men vi måste härifrån. Folk började bara .. döda varandra. Jag vet inte vart det kom ifrån."
Vi tittade på varandra -- "Kom."

Ute i shoppinghusets korridorer var det nu en helt annan stämning. De fina lys dekorationerna lös nu inte upp det fina glaset, utan blodet som täckte det. Våra roliga utklädnader, blev istället fasansfulla monster och det var svårt att se vem som var en Odöd eller levande. De glamorösa ljudet av klackaskor blev väldigt oljud mot det hårda betonggolvet.
"Du måste ha ett vapen. Du kan ta min sax.", sa Tony och gav den över till mig. Vi smög bakom omvälta bord för att ta oss till en högre våning. Döda folk fick vi gå över, folk vi kände, och känt hela ens liv..
Vi gick in till ett personalkök där ett par andra också satt gömda. Alla pratade i mun på varandra tills jag bara fick panik. "Håll käften allihopa! Vi måste fan ut härifrån! Idéer gott folk! Fönster, ventiler, fläktar, sopnedkast -- vad som helst som vi kan gå igenom."
Vi tittade alla runt för att hitta någonstans att ta oss ut ifrån. Men allting var alldelens för litet. Det gick inte ens att klämma igenom ett barn, för guds skull. Det började banka på dörren bakom oss.
"Hjälp mig! Snälla, släpp in mig!", hörde en killes röst. Tony tog tag i en kniv och öppnade dörren. In kommer mannen springandes, med två zombies direkt efter sig. Den ena springer mot Tony, men den andra springer mot mig. "Använd saxen, Cindy!"
Jag börjar slå med saxen mot zombiens huvud, men den når inte ens nästan igenom skallbenet. Hans blod börjar rinna över min hand och jag glider från saxen. Paniken växer med hans tänder hackande efter min halsåder, jag griper tag i en lång kökskniv och kör in den genom munnen och upp genom huvudet. Det går inte att beskriva känslan när bladet gick igenom hans huvud. Hur man skar igenom hans gom i munnen, hjärna, och till slut nådde till skallbenet..
Det var mitt första mord.
Hans kropp ramlade fort ned på golvet, och jag tittade runt på alla. "Cindy, slå inte på huvudet, du måste gå igenom munnen och ut. Annars dör de inte. Såvida man nu inte råkar ha en pistol i närheten."
"Okej.. tack."
Vi fick inte en lång stund innan zombies började ta sig in igen. Dörren gick inte att hålla, och vi var fast inuti ett litet kök. Vi fick alla springa mot zombies utan val. Vi knuffar dom och aktar att våra armar inte ska bli lätt att ta tag i. Vi hinner till Medelplanen där utgången ligger. "Där! Vi kan gå ut här!" Alla stannar och tittar ut med mig. Det är zombies överallt. En kommer upp vid sidan om mig, och skrämmer alla - vi fortsätter att springa upp i shoppinghuset. "Vi missade våran chans! Vi skulle sprungit ut!", skriker jag medans alla springer uppåt. För vad kan man egentligen göra när man kommit högst upp? Inget annat än att hoppa.
Efter vi sprungit någon våning, blev det tystare.. Ovanligt, och äckligt tyst. Man kunde höra ens andning. Alla smög omkring beredda för att döda, men ingen vågade säga ett knyst. Vissa valde att gömma sig där i små rum eller skåp, medan vissa valde att fortsätta uppåt - vilket också jag och Tony gjorde. Vi tittade neråt i mitten av alla trappor och ser de odöda slita folk i stycken bara någon våning neråt. De kanske har nog med kött där så det räcker och blir över..
Näst högst upp, fanns det massor av mat. Hungriga och slutkörda, passade vissa på att äta. Jag själv tog bara en chokladboll (som kanske aldrig smakat så där gott i mitt liv).
"Varför tar du bara det där? Tänk så kan vi inte äta på flera dagar.", frågade Tony.
"Ifall jag behöver kunna springa långt och länge.", svarade jag och kikade runt efter fler Odöda.



-- Efter lite fler blodiga mord vaknade jag. Den här texten skrevs bara direkt utan eftertanke då jag precis vaknat, så jag hoppas att den inte var olidligt dålig.