.

Igår kväll låg jag och tänkte på vad jag ska göra med livet. Att jag måste veta det. Vad jag ska bli och hur det ska gå till. Men sen blev jag leds. Fan ta att samhället som gjort livet till en hög av "måsten". Samhället har gjort, att om jag nu inte vet vad jag ska göra med mitt liv, eller inte är smart nog, har nog med pengar för en fancy skola - så ses man som underklass. Om jag väljer att jobba med olika jobb, så kan man inte bli bättre än typ städare. Inte för att det egentligen är något fel med det, men man är inte Bäst. Man ska jobba på ett stort företag med en fet karriär och ha en stabil ekonomi med en fet lön inkommande varje månad för att man ska ses värdig. Nu pratar jag inte för alla, men så här har jag uppfattat världen. Och jag blev så förbannad. Det är inte vad livet egentligen går ut på. Karriär, tid, stress & pengar... vilket jävla skit. Nä, det är dags att slå på Into the wild igen och dra ut på ett äventyr. Är det ingen som vill dra ut å tälta med mig, en flaska koskenkorva och filosifera under träden över nån helg? Dra på en ryggsäck och vandra ut i skogen. Till sommarn, eller hösten, whatever... men nån? Jag vill bara ut i tystnaden igen och känna mig helt lugn.
Som när jag såg Into the wild för första gången och jag hämtade upp Klaggen & Jespa på en promenad över bergen här i närheten, samt loussa - jag har nog aldrig känt samma sort lycka som när man inte hörde ljuden av staden längre och bara vinden som susade vid öronen. Att känna att; "Här är jag vacker, för det finns ingen som kan döma längre för vad som är vackert eller fult. Här finns bara jag och naturen, och ingen av oss bryr oss ett skit om nått annat än Nuet."
Det ögonblicket, kommer jag nog aldrig glömma.