.

Jag tänker ofta på den som var.
Personen som fanns inom mig,
men som nu ibland inte har ens en gnista kvar.
Att förstå det som varit och det som blivit,
har blivit en till en kluster av tankar.
Smärtan som jag känner är beviset på det som en gång var,
som fortsätter att leva i hopp & drömmar.
Men jag vandrar på denna stig i letan efter svaren,
kanske föralltid.
Men det som skrämmer mig mest,
är svaren som kanske aldrig
kommer.

I often think about the one who was.
The person who was within me,
but that now dont even show a spark.
To understand what has been and what has become,
is now a cluster of thoughts.
The pain I feel is the evidence who once was,
that keeps on living in hope & dreams.
But I walk on this path in search for answers,
maybe forever.
But what scares me the most is the answers
that might never
come.