.

Jag har valt att ladda upp både iPhone och Canon bilder på samma. Så kvalitén på vissa bilder kan ju då variera. Jag kommer lägga upp det i delade inlägg så det inte blir så mycket på en gång.

Efter kanske 15 timmar flyg totalt, och en natt på Arlanda -- så kom vi fram till Miami. Klockan var ungefär 17:00 på eftermiddagen, så man kände sig rätt så mosig. 

Värmen utanför flygplatsen var underbar. Kanske +20 grader? Eller mer? Men skönt var det. 

Vi tog en taxi till vårat hotell Hilton vid Downtown. Väldigt fint hotell, underbar utsikt från rummet. 

Efter nån öl och middag så gick vi och lade oss. Risto och Jorma hade jetlag men jag och Johan klarade oss finemang. Normalt brukar det ta oss 1 vecka innan vi ens har vant oss vid nya tider.

 

Jag har varit oerhört tyst här på bloggen. Och jag har ingen aning om varför. Helt ärligt så tror jag att den största anledningen är att jag knappt sitter på en dator längre, och orkar inte skriva långa inlägg på mobilen med det oerhört irriterande autocorrect.

 

Hursomhelst;

Nästa vecka börjar jag min sista vecka på ICEHOTEL. Jag har haft ett konstant jobb sedan förra året vid Juni tills nu. (dock inte allt på ICEHOTEL.) Det känns lite konstigt att plötsligt bli arbetslös igen. Det har som gått så smort med jobb och tjäna pengar, men nu plötsligt måste man bli extra sparsam igen.

 

Inom två veckor ungefär, så åker jag även till Karibien på en tio dagars kryssning för min pappas 50års present. Ja, inte direkt hur jag och Johan brukar resa, men det ska bli skönt att inte behöva leta boende varje kväll. Att veta vart man ska sova och ha ett klart schema om vad som ska ske. (även om jag älskar att inte veta allting när jag reser..) Men mest av allt längtar jag till värmen! Vattnet! Resa!  Det ska bli väldigt spännande.

     Sedan till hösten så har jag bokat en resa till Italien med min mamma till hennes 50års present. Det ser jag också väldigt mycket fram emot! Jag har saknat lite mer historia i de städer som jag rest till hittills. Alla städer i USA ser ju likadana ut. Betong, betong och mer betong. Men en stad i Europa är ju lite mer byggt som på random. Snirkliga vägar, stora och små, trä och sten, gamla byggnader.. ja det ska bli intressant att uppleva helt enkelt.

 

Sedan så börjar jag se fram emot min födelsedag. Inte heller något jag brukar göra. Men jag försöker se min födelsedag helt enkelt som att fira att jag har födits (obviously) och att jag överlevt än så länge. Det är inte alla som kan säga det ,ändå.. så det känns som att det är en skymf mot de som dött om jag gnäller att jag blir gammal.

- även om säkert alla känner ångest för ålderdomen egentligen.

 

Övrigt i livet så mår jag faktiskt bra. Jag har inte haft lika många instabila perioder som forna år, och det känns som att jag kommer nånstans med mitt hela "analysera mig själv, lär, och väx". Det tar år av träning, men nu kan man verkligen se skillnad på den jag är idag, och vem jag var för 10 år sedan. Eller rentav bara 3 år sedan.

 

Nu ska jag gå och göra en smoothie, och vänta in kvällens planer. eyy

 

Ja, då har det snart gått ännu ett år.

Om man hade frågat den 18åriga jag, hur mitt liv skulle se ut idag, så hade jag aldrig trott dom. Mitt liv idag är absolut inte det jag hade förväntat mig, men det gör det inte till något dåligt. Utan snarare, så kanske det blev bättre än tänkt. Det blev bättre.

 

     Jag har snart varit tillsammans med Johan i 6år. Det känns fortfarande som att man nyss blev tillsammans, så det känns konstigt att säga så många år - och de som sa när man blev ihop att det aldrig skulle hålla, kan ju få äta sina ord idag.

 

     Det här året har jag även gjort något som jag aldrig trodde att jag skulle våga. Jag åkte ju till Hawaii helt ensam, och gick skola där i två veckor. Det kanske låter lätt som en plätt för de flesta normala folk, men för mig var det en av de största utmaningarna jag hade kunnat ge mig själv. Jag klarade det galant, med perfekta betyg - I might add. Det känns bra när man växer som person och jag har nog aldrig känt mig starkare i mig själv än i år.

 

     Jag har även skrivit upp mig på att klara min matematik, och försöka vinna över min Dyskalkyli som är min absolut sista hinder i mitt liv. Det ämnet som bara ordet, Matte, kan få mig att bli tårögd. Det är så många undertrycka känslor angående ämnet, negativa känslor, som inte borde finnas hos barn, som finns kvar idag. Jag ska göra mitt bästa att klara den utmaningen också, men det är nästa års hinder. (Jag startar 12 Januari.) Går det inte, så får man prova en gång till.

 

Ja, i och med Hawaii, besökte jag USA för min tredje gång, samt att jag har rest till Tjeckien och besökte Prag.

Att resa är ju trots allt min absoluta passion. Jag har även nya resplaner för nästa år, och det kommer bli så spännande. Det är nog det bästa med varje år, för då vet jag att det kommer nya resor.

 

Jag har jobbat min andra säsong på ICEHOTEL.

 

     En till sak som jag aldrig trodde skulle hända, är ju att jag har ordnat ihop en egen filmhelg till Folketshus Prisma. Premiär 9 Januari. Det känns oerhört pirrigt men roligt. Jag hoppas verkligen att det blir åtminstone någolunda lyckat. Man är ju medveten om att filmerna inte är det mest populära idag.

I och med denna helg, så har jag även blivit filmad av Oddasat SVT, vilket var weird. Har inte sett ännu intervjun, men det kommer man nog få skratta åt. Jag är inte van att vara framför kameran om man säger så.. jag är den som är bakom haha. Men spännande hursomhelst.

 

Jag har både förlorat vänner, och fått nya vänner.

 

Det är nog vad jag minns mest av det här året. Man får gå igenom ens dagbok om inte annat, där finns det ju alltid mer detaljer.

 

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig när det kommer till denna blogg, eller det faktum att jag inte skriver så mycket längre.

 

När jag var som mest ledsen, så var det tiden jag skrev mest.

 

"thank you for the tragedy. I need it for my art."- Kurt Cobain

 

Det känns jätte roligt att jag är lycklig. Att jag är självsäker i mig själv. Allting som lycka ger.

Men det är jätte tråkigt att jag känner mindre. Solen är inte lika vacker. Vattnet är inte lika magiskt.

Inget är lika starkt som en deprimerande dag, och känslan när en kyss drar en tillbaka från mörkret.

Man kan lugnt säga att det är blandade känslor om saken. Men inspirationen finns inte där på samma sätt som när man är ledsen, vilket är väldigt tråkigt då jag älskar att skriva.

Nu finner jag min magi i mina drömmar om natten. Det är där jag känner mig mest levande varje natt.

Eller när jag reser runt världen.

Ett beroende. Att söka naturliga kickar i livet.

Men dom finns där.

Skräckfilmerna ger mig en chans på en annan sorts lycka för en stund.

Jag behöver mörkret för att känna mig hel -- och jag behöver mycket mörker.

 

"I touch the fire and it freezes me.

I look into it and it's black..

Why can't I feel?

My skin should crack and peel,

I want the fire back!"

 

     ... and there we were walking in the woods again. Like we have so many times before.

I still have that faint memory of when I used to dream about going out camping in the woods, and connect with nature again. After the apocalypse happened, it's all I've done for months, maybe years??? And now all I want is to be back in that couch, watching TV, being the lazy fucker I really am in heart and soul.

     "I think we are getting closer now.", my boyfriends mom saids. "where we can hopefully be safe again."

-"Sure, it's safe now, but it's just a matter of time until its a dead zone again."
Everyone looks at me. "What? It's just the truth and you all know it."

The crunching leaves under our feet slowly starts to disappear, and now you can hear gravel echoing throgh the woods. Small houses begin to show between the trees, this must be the villiage that we've been searching for.

     We reach the village, and there is definitely more life than in the woods. People gathering food, cooking, doing laundry, some men are patrollng the area with guns, and the ones that don't have guns; have homemade guns. Like a board with nails, or a bat with nails. Just pretty much all things that you can put nails on. They are very useful when it comes to the undead.

Eva and Camilla, my boyfriends mom and his sister, goes to find the leader of the village. To see if there is any room for us, and what we need to do, to keep it of course.

They come back after a while smiling, and shows us all a key. "We are officially checked in.", everyone smiles and exhales, like a big burden has been lifted of their shoulders. Back to a bed, with (what will hopefully be) safe walls and a new home.
The house wasn't anything special, dusty like all homes today, splashes of blood here and there, some broken furniture. Not like you can expect anything else.

 

     We have been at the new camp a few days now. Rested up quite a bit, all of the wounds have healed as well.

Today I am helping out with patrolling the area. There has been very small zombie encounters since we got here, so it's not like there is any super hard work. I mean, it's much more work with gathering food. Setting tricky traps, see if anyone even goes in the trap, then cook it -- takes alot more time and effort than just walking around with a weapon, and MAYBE having to do anything. (I mentioned that I was lazy before.)

 

A few more days has passed and I'm in the house cleaning up a bit when I hear screaming.

"RUN!!" -- Oh no! I sprint towards the door, when suddenly a pack of zombies bash inside the house. They see me runt towards the kitchen.

"Fuck fuck fuck! Where the fuck can I hide in a fucking kitchen?!" I look around, take the kitchen knife.

Shadows of the zombies are getting closer to the kitchen door. I hide under the kitchen table.

Zombies are walking around the table, searching for me. It's lucky that they aren't that bright when they are dead. Johan, my boyfriend comes running in the kitchen and quickly backs out as he sees them. He sees me under the table and I whisper "ssh" to him. He nods. I try to check if the zombies are able to give me a whole to run out of, but since they walk around the table, it doesnt give me that much timerange..

A small gap comes up and I try to crawl out, when my foot hits the chairs and makes a sound. I stop moving.

I stop breathing. One of the zombies stop, to bend over and see what it was.

"Fuck, Im going to have to kills this one before he lets the other ones know I'm here. Remember the training, its to close encounter to stick it straight to the brain, so, you need to.. um.. "

The zombie sees me. "So stick it through the eyes and then press it upwards"", I think while doing it. It gushes out blood on me, and the zombie falls to the floor. The other zombie now stops and does the same thing, but this time I miss the eye, and it doesn't kill me. He reaches for me under the table. "AAH!"

I push him back and crawl out, bad thing tho is that im the fucking corner of the kitchen! The zombies all comes towards me, moaning and reaching for me. I try to stick the knife in as many as I can and push my way through, Johan comes running with a bat and hits some heads.

We run out of the house, "Mom and the others are waiting for us at the end of the village, Lets go!"

Panic has now taken over the once so calm camp. Burning houses, corpses lying all around, zombies having a grand dinner..Like I said; it's just a matter of time.

     We reach the end of the village where all of the survivors has gone. "oh thank god," Eva says and hugs us.

"We need to go, but where to? Anyone has a plan?" Another guy from the camp steps forward. "I heard that there is a safe place in the city, not far away from here. "

"City? Isn't more dangerous in the cities?"

"Yes, it is, but this safe place is supposed to be this big hotel. So it's harder to get in. The rumor says that its a good place.. we are going there at least. And it is always better to stick together."

We talk it out a bit, and decide to go with them.

 

      We managed to get two cars for everyone, and are now driving towards the city. It usually isn't the brightest idea to take the car, since there might be so many obstacles on the road, hard to get gasoline, the engine makes a sound.. yeah. But we felt like we deserve to take the car.

As we drive, we start to see the big skyline of the city, and it looks more depressing than ever. Instead of the depressing consumering billboards and daily life stress, it now looks like one big ghetto place with death and disease. All thats missing is the constant sound of police vehicles.

     Green signs shows us where to go. We drive as far as we can, but it doesnt take long before the obstacles in the road is to much, so we can't get through. We hop out of the car, and starts to walk.

Iron fences are built like a maze here. Probably so it will take longer time for the zombies to get through.

After a while, we meet a patrolling guy. "hey", is all he says and raises his gun. I guess he is waiting for either a response, or a zombie-like moaning. "Hey! Dont shoot!" We say, and raises our hands.

"OK, civilians. It's ok, you can come with me towards the hotel."

    

     The hotel was as grand as they mentioned before. It's not perfect of course, but it still has that classy red instead of blood red- furniture. The place was packed with people, we were lucky to get two rooms. They were tiny hotelrooms, but what the heck. I'm happy. They showed us up to the 8th floor. Long corridors with red carpets leading the way. It looks very nice.

Inside the room it looks like a normal hotelroom, just with the TV not working. We lay down on the bed and fall asleep.

 

     Not sure how many days has passed here. The one thing you loose when a apocalypse happen, is that there is no time to keep track on time.

     We walk down to the main hall to get some food. There is some guy standing on  table, talking.

"There will be a pickup for those who wants to leave, tomorrow evening. We recieved a message, telling that either a plane, or a ship, will come and save as many as they can, and send you to a place where the zombies have not come. All that you need to do, is take a green shirt, put it on, and be on the estimated place. They will help as many as they can."

"Is this real? Is the government really going to save people?", I ask the others.

" It seems like it. I hope it's real. Do you think we should go?"

"Not sure.. I mean, we have a pretty nice deal here now."

 

     The next day people seem anxious. WIll they leave? Will they stay? What are the risks?

And then I hear that famous line again through the window.. "RUN!!"

I look out the window and people on the streets are running from a herd of zombies. Panic sets in and anyone that falls, will die.

I run out of my room and meet up with the others. We decide to leave for the shuttle who would take us somewhere safe. We run down all the flights of stairs, and follow the signs.

They lead us out of the hotel, across a road, and in to a hospital. We all hold hands to not loose sight of each other. People are crazy now, all trying to survive.

"There!" I said, pointing. Another sign leading to the room where the Green shirts was gonna be. We all put them on.

"THEY'RE HERE! THE ZOMBIES ARE INSIDE!" people starts yelling.

We run out of the room and see them coming. Maybe 20-30 zombies walking through that narrow corridor..

Camilla and her husband Joakim looses hope. They stop.

"Come on, what the hell are you doing?! Come on!", Johan yells. They look at each other and they just know. It's time. They take their handgun, and kisses goodbye. One shot, two brains. They fall to the gound.

"What?! No!" Johan yells, and I grab his hand to drag him out of there. "Come on Johan, they're gone, let's just find your mom!" Zombies stop to feed on their corpses. Maybe they wanted to buy us some time? Whilst they just were fed up themselves on running.. We'll never know.

I loose Johan  hands, "No! Johan don't let go!!" Johan disappears in the crowd of panic. I try to see him, but i'm to short to see anything. "Johan! JOHAN!!!"

 

 

 

and then I wake up.

 

I fucking love autumn.

Det är så himla mycket som pågår för tillfället att man knappt hinner med att andas. Känns det som. Ibland.

 

1. Började på heltid på Icehotel för två veckor sedan.

2. Började direkt efter mitt andra jobb på hotellet.

3. Ska avsluta mitt nyskrivna/oskrivna filmmanus denna vecka. och försöka få det sålt.

4. Läsa igenom nästa bok.

5. Skickat in en ansökan till lokala bio-klubben om önskemål/förslag/hjälpa med filmer.

6. Inredning i huset ska bli klart.

7. Funderar på att resa utomlands i November.

8. Halloween är nästa månad = massvis av inredning, sminkning, köp, kläderosv.

9. försöka lära mig en ny låt på fiolen.

10. fotografera mera.

11. komma igång med träningen igen.

12. leva ett liv.

 

 

yeah.

Det känns lite stressigt för tillfället, men tar man en sak i taget finns det tid över och man kan fortfarande leva.

Så länge man har mål, gör målen, och inte skjuter upp saker kan man åstadkomma mycket.

Snart är hösten helt här, en massa ljus och mys varenda kväll. Sen närmar sig glöggen.. mmmm glöggen.

Yep good times.

 

Jag har redan berättat till folk att jag inte tog många bilder på min senaste resa. Den här resan var mer om att vara i Nuet, ta vara på min tid och växa som person. Jag fann inte heller mycket inspiration till att fotografera, utan jag kände bara för att vara. Men ett par stycken tog man iallafall, och här kommer några. Bilderna är inte heller nödvändigtvist i rätt ordning alla gånger.

 

jag har mycket som försigår i mitt huvud just nu. Saker jag vill göra. Planer för framtiden. Vanliga intressen, hobbys. Vänner.

 

Men jag måste säga att de senaste månaderna har varit ett av de bästa i mitt liv. Jag har känt mig.. balanserad. För den större delen av tiden. Det är normalt för mig att ofta vara i obalans, inte riktigt hitta min plats, men.. som sagt. Nu har jag mått bra ett tag - och det gör mig lite rädd. För allting gott slutar alltid nångång; sa pessimisten.

Men den mogna jag, säger att det är bara så livet är. Njut så länge du kan istället för att oroa dig över morgondagen.

Det är ju sant det också. Glaset kanske är halvfullt.

 

Det känns roligt att ha tillbaka lite motivation i livet. Inte bara i att jag vill resa, utan också att återgå till mitt skrivande. Dikter, noveller och filmmanus. Fotografering. Fiolen kanske får stå på väntan en stund, den fick trots allt mer än ett halvår av min tid. Det går inte att hinna med alla intressen.

Men vänner är högt uppe på min lista av prioritering. Utan vänner, spelar det ingen roll hur mycket roliga eller spekatulära saker man gör. Det betyder ingenting om man inte kan dela det med någon.
(inte bara ens partner, förstås.)

Jag har börjat sätta upp mål för de närmsta månaderna. Det hjälper mig att få saker gjorda. Jag är en sådan person att om jag inte känner för något, då gör jag inte det. Men om jag har på nån nivå, lovat mig själv, då gör jag det snabbt och effektivt. Nästan så när man är klar, att man undrar varför man inte gjorde det redan från början.

 

Det blev många kanske, osammanhängande tankar nedskrivna idag.

Det är saker man kan dela, och saker man inte kan dela här förstås. Därmed, alla olika hopp i texten.

 

Bilder från min och Antons Suit Up fest i helgen. En väldigt rolig kväll! Det var roligt att klä upp sig riktigt fint för en gångs skull. Måste göras igen! Men bakisen var förjävlig. Inte mått så dåligt på ett år. 

Idag snöade det ute, mitten av Juni. Inte kul. Så nu har jag snöat in mig själv i lägenheten och tv-serier. Massa te och sallad. Draperierna neddragna så man inte påmins av det hemska som väntar ute imorgon.. Kyla. 

 

 

 

 

Idag bakade jag även kokosbollar för första gången in forever. Det blev lyckat!

Och Eftersom jag tränar, så ger jag bort 90% till Johans jobb. Men nån får jag åtminstone äta hehe. 

Imorgon ska jag testa göra en thaisoppa. Får se om den blir lika lyckad.

 

Helt ärligt, så har jag inga klara tankar än från Hawaii.

 

Däremot, så känner jag mig ganska förvirrad. Det här hela.. nazisterna som börjar ta sin plats igen i världen.

Jag trodde att allt det där var på väg att försvinna. Vi lever i en modern värld, där alla reser till allas kulturer, lär sig om deras liv, lär känna folk. Vi har även internet så vi kan nå hela världen, samt folk pratar med alla även om de inte ser en bild på personen = de accepterar vem de är.

Åtminstone så trodde jag att vi var på väg mot en bättre, ljusare värld.

När man reser iväg till Hawaii så kommer det upp på Aftonbladet nazister, bomber, demonstrationer. Man blir rädd av vad man läser. Man skäms. Här besöker jag ett annat land, de välkomnar mig, samtidigt som mitt eget land dömer ut 'invandrare' eller olika religioner. Jag skämdes. Jag skäms.

Sen är det hela Ryssland, möjligt tredje världskrig på väg också. Nu när vi även där, borde vara smarta nog att fatta att det inte är Varandra vi borde slåss emot, vi borde istället kämpa tillsammans för att lösa planetens problem. Använda alla olika människors geni-huvuden oavsett vilken bakgrund de har och fixa våra större problem. Inte vem som tror på vem, eller vilken hudfärg de har.

 

Alla högt uppsatta politiker borde sätta sig ned med ett Disney maraton, säger jag bara. Disney lär oss från barnsben att man ska inte döma någon för deras utseende, man ska inte vara elak osv. Det hjälper alla att visa godhet, och inga behöver dö, inga behöver lida. Hur svårt ska det vara att förstå?

 

Om alla i armén bara lade ned sina vapen och sa "Om ni politiker vill slåss, så slåss. Men vi behöver inte dö för era drömmar." så hade det inte funnits krig. Då hade alla kungar eller presidenter fått slåss själv. Det tycker jag är rätt. Varför ska världens söner gå ut i krig för deras skull? Finns absolut ingen mening. Kungarna sitter bara och trycker käk, får miljoner hela tiden och behöver inte ens lyfta ett finger. De använder sönernas liv för deras spel, och jag kan inte förstå hur man kan gå på det.

 

Jag blir väldigt upprörd av det här ämnet. Det är hemskt att vi har mer nazister än man trott i vårat land och i världen.

Jag kan även prata om det här i en evighet. Problemet är bara att de flesta som tror på tex att SD ska vara i makten, lyssnar inte. De är svåra att övertyga för att de stänger sitt sinne. De vill inte förstå, och då kan jag inte  heller hjälpa dom.

Vi är alla människor. Vi är likadana. Alla kan lida, och alla kan älska. Det är endast av chans som vi föds där vi föds. Vi ska möta andra som vi önskar själv bli bemött. Varför slåss mot varandra när man kan arbeta tillsammans mot nånting så mycket större? Pengarna vi satsar på krig hade vi kunnat satsa på forskning, på alla olika områden utan problem. Universum är vid våra fingrar samtidigt som tekniken växer. Det finns så otroligt mycket att upptäcka! - men folk vill hellre slåss och dö för onödiga arga politiker...

Igår kom vi tillbaka till Sverige. Det är väldigt mycket som jag har lärt mig under min resa,saker jag inte trodde skulle gå, och saker ja aldrig trodde skulle ske.

 

 

Även försöka redigera lite bilder. Det blev förvånansvärt lite foton på denna resa. Inspirationen fanns inte där, men framför allt, kändes det som att man inte hade tid. Svårt att förklara. Men, ett par stycken blev det åtminstone.

 

Idag åt man en svensk frukost igen för första gången på en månad. Sjukt gott.

Man har saknat svensk mat väldigt mycket. USA är inte känd för den nyttigaste maten direkt. En frukost gick på ca 100kr (eller mer) och det var verkligen supersize me. Nu blir det att börja träna igen, och äta normalt.

Snart även dags för grillmat. Farsan som bjuder!

Tisdag... fredag morgon åker jag..

 

Går inte att förklara hur nervös jag är. Nu man verkligen önskar att någon annan hade samma drömmar som mig. Försökte i två år att få med mig folk på en sådan här resa, men ingen är intresserad... vilket jag finner konstigt, men hoff. Önskar att jag hade en vän med samma drömmar.

 

 

Så.. tiden räknas ned och snart är det dags att åka ensam iväg till Hawaii.

Det är otroligt olika känslor dag för dag. Ena dagen känner jag mig stark som person, medans den nästa dag kan jag känna panik och nästan övertala mig själv att stanna.

Eftersom folk inte vet desto mer personliga problem hos mig, kan jag bara korta ned allt och säga att jag har haft det svårt att finna stabilitet i mig själv (otroligt kort historia) och denna resa, som kanske för vanliga människor, är piece a cake att resa ensam, är detta för mig en av mina största utmaningar jag har gjort hittills.
 (andra plats, stå på scen i 5 år för att bli modigare att prata med folk.)

Jag är livrädd. Det är nog det enda ordet som de flesta kan relatera till. Otroligt livrädd, men exalterad för vad som finns där. Känslan av att jag klarat av något svårt. Efter resan kommer jag komma tillbaka en förbättrad version av mig själv, och ett steg närmare personen jag vill vara. Det är vad jag tänker på, när de där negativa känslorna kommer över mig. Snarare att tänka på målet, och en dag i taget, än att välja att tänka på alla negativa tankar.

 

Jag hoppas iallafall att alla mina farhågor bara är det, och inget annat. En människa som helt enkelt är rädd för det nya, och att vara ensam där. För ärligt talat, är det oftast ens eget sinne som spökar, och det finns inte egentligen något att vara rädd för.

 

Ja, det blir minst sagt en spännande resa.

livrädd. och exalterad.

Min fancy nya bikini som jag beställt för Hawaiis ära! Första gången jag använder något blommigt. Typ ... ever. Eller ens en bikini med färg.

It's a big deal. Kommer känna mig som en alien. DONT LOOK AT MEEEE.

Hoppas bara att allting passar. Så svårt med sånt när man beställer, och beställer från ett annat land. huvva.

 

nå ego pics från näst sista dagen på jöppet. Imorgon blir det middag på bishop, arbetslöshets biran och ösa på!