.

Helt plötsligt, mitt i eftermiddags kaffet, så kommer en av våra kunder in till butiken och säger att en av de som kommer till oss och handlar varje dag -        har gått bort i hjärtattack på Vasaloppet.

Vi tror först att han skämtar, men hans egna ögon säger sanningen. Det är sant. Så fortsätter han och förklarar; det var därför han såg ut att vara så långt bort i Vasaloppet, och det var därför hans barn hoppade ur loppet trots att de bara var några ynka kilometer kvar till mål. Det var förklaringen. Han har gått bort.

 

Jag kände inte mannen. Åtminstone inte mer än att han handlar varje dag, han var väldigt trevlig och skämtsam. Han hade ca en månad kvar till pensionen som han såg fram emot väldigt mycket. Han pratade om det ofta, samt att han var exalterad över Vasaloppet. Han hade tränat länge inför det.

Jag började tänka på hur min relation till honom var. Att han blev lite irriterad i början på mig när jag alltid glömde bort hans efternamn. Till sist började han stava det åt mig och till slut mindes jag det. Han bara log och sa "äntligen." Han var alltid trevlig.

 - och sen började jag tänka på hans stackars barn som åkte med honom i loppet.. att de kommer till ett stopp på vägen, och de blir flyttade åt sidan för att höra "Din far har gått bort." Jag kan inte ens tänka mig tanken hur det känns. Paniken som skulle uppstå. Chocken. Nekandet.. Det finns inga ord helt enkelt.

Nu kommer de åka bil tillbaka hela vägen från Mora i sorg. Mina tankar går ut till familjen, trots att vi inte kände varandra. Det känns hemskt..

 

Desto fler människor som går bort, desto mer förstår jag mig själv om ämnet. Jag klarar inte av sanningen. Jag kan inte förstå,          hur en person kan vara och sedan plötsligt inte vara.

Nej. De är ute på en lång resa nånstans. En vacker plats. Det kanske till och med är så vackert, att de inte vill komma tillbaka hit.

 

 

I min värld är det så.