.

Jag är en otroligt irriterande människa. Jag vet vad jag vill ha - samtidigt som jag inte vill det. Det kan göra vem som  helst galen. Att ens sinne helt enkelt spelar spratt på ens egna känslor. Jag är en person, men jag är två. Hela min personlighet är som två helt olika personer. Jag ändras varje dag. Konstant. Jag är som havet, kan vara lugn eller stormig, men aldrig densamma.
Det kan göra mig väldigt trött ibland. Jag är på mitt eget sätt, väldigt konservativ, samtidigt som jag inte är det. Vem kan vara konservativ och ändå inte? Det går inte ihop. Därför är jag också väldigt splittrad.
Antagligen vet jag inte vem jag är än, eller så vet jag exakt. Det är alldelens förvirrande och därför Poes citat passar mig så bra. Den är lika sjuk som jag är.
Därför en tatuering för mig är en komplicerad sak. Eftersom att jag ändras hela tiden, vet jag inte vem jag kommer vara. Allting är relativt beroende på personer och plats. Just nu bor jag i en stad som de flesta människor. Där är det en viktig sak att uttrycka sig. Jag har aldrig känt att jag behöver mycket för att uttrycka mig. Det har alltid räckt. Vissa har mer av det behovet, att känna att folk ser en dvs.

Men jag har inte det behovet. Jag gillar känslan av att livet består av mer än bara egoistiska gärningar. En del av mig var precis väldigt nära att ge bort tatueringspengarna till de behövande istället. Men så har jag tänkt hela mitt liv, det spelar ingen roll hur dåligt jag kan ha det, så länge andra mår bättre. Det är en störd filosofi jag levt efter och det är jag medveten om. Det är väl fint, men det är bara jag som mår dålig konstant och det gör mig trött som alla egoindivider känner. Men som sagt, så slår det emot den andra delen av mig som kämpat hårt för mina pengar. Varför ska jag inte njuta av dom? Äh, man borde bara ge bort alla pengar, spara så lite så man klarar sig, dra till en plats där man kan leva på naturen själv. Då vore jag nog glad skulle jag tro. Men förstås,  inte ensam. "Happiness only real when shared" som de sades i Into the wild och som jag finner är väldigt sant.
- Men vad händer om jag nu flyttar till en annan plats. Kommer en tatuering betyda densamma, Eller kommer det ändras? Det gör mig rädd att inte veta, eftersom jag hatar känslan av Ånger. Så förbannat hemsk känsla.
Men om man nu spolar fram det lite  -  kommer inte en tatuering att ändra hur jag ser på mig själv. Jag är jag, oavsett med lite bläck i huden eller inte. Så då frågar jag mig själv; varför ska jag ha en tatuering, om det inte ändrar min syn, och inte heller bryr mig om hur folk ser mig?

Johan frågade mig varför jag vill ha en tatuering. Jag hade lite svårt att svara, och sa till slut 'ett sätt att uttrycka mig'. Men, jag vet inte. Känns nog bara mer som en rebell sak mot mig själv. Inte tänka längre. Bara gör. Men om jag inte bryr mig desto mer, varför ska jag ha en? De flesta människor gör en tatuering för att det ser coolt ut. Det är vad de mesta svarar som jag frågat. Det ser ju coolt ut förstås. Men inte därför jag vill ha en. Fast vad vet jag, jag kan ju knappt ens svara på frågan till första början.
Mitt största problem är nog att jag idealiserar saker och ting. Jag gör det till något mer än vad det egentligen är, bara för att jag söker efter en orsak att livet ska vara bättre. Något vackrare än det är..

Jag vill släppa taget och bara leva, strunta i allting! .. men jag älskar trygghet och stabil ekonomi. Veta att allt är OK. Men det går inte att leva om man alltid kommer tänka efter, vilket jag alltid gör. Så långt jag kan minnas har jag haft ett mål med livet - resa. Och det gör jag. Men lever inte fullt ut. Inte som alla andra människor jag känner.
Jag känner mig som att jag är fel. Att jag inte hör hemma någonstans. Svårt att förklara kanske med tanke på att många människor tycker att jag verkar som en bra person, har vänner, och passar in.(verkar folk tycka?)
Men det känns fel för mig, och enda gången jag känner mig som hemma är när jag reser. Det eller film i en plats som inte ens finns.
Ni behöver inte förstå. Jag hade kunnat skriva på denna text hur länge som helst. Den blir bara längre och längre, mer förvirrande och en text som motsäger sig själv. Som jag.
Ah, det här är inte en text för er. Utan snarare en text för mig. Sätta  mina oroliga tankar på plats, och kanske, Kanske, lyckas få det till nånting bra. Men jag känner ju mig själv, och det kommer aldrig hända. För mina tankar är lika splittrade som alltid och kommer att förbli.