.

Jag skrev en lång, lång text här men insåg att den egentligen inte hörde till. Det får ni läsa en annan gång.

Jag har velat göra en specifik tatuering i flera, flera år nu. Jag har velat fram och tillbaka, bokat och avbokat, för samma anledningar. Jag tycker det är finast att vara ren. Klassiskt. Precis som förr.
Jag går igenom så många andra anledningar också, men i slutändan; så bryr sig inte en själ om det.
Det är endast Jag, i sinnet, som bryr mig. Hittills har jag inte fått frågan "har du en tatuering?" eller om jag inte har en tatuering. Varför? För att ingen bryr sig.
När jag inser det så tänker jag, det är bara hud. Inget mer än så. (men då går i cirklar för att jag älskar ren hud.) Jag känner mig vilse, och vill inte ta en lätt väg ut genom att tatuera mig.
Ändå känner jag något slags begär att göra det. Som en rebellisk tanke om att jag inte orkar bry mig själv längre.
- och när jag väl insett att jag Vill ha en tatuering, kommer tankarna och slår tillbaka med "tänk så ångrar jag mig?"

Varje morgon inser jag "Nej, tatueringar är inte för mig."
Men varje dag, efter jag piggnat till och känner lite mer liv känner jag "Ja, tatueringar är för mig."

Tiden kanske inte är kommen för att jag ska vara redo för det. Eller så är jag utan att veta. Jag är en så störd människa att jag inte kan bestämma mig om många saker, för att jag tänker alldelens, Alldelens, för mycket. Min tatueringstid är på Tisdag - vad fan ska jag ta mig till