.

Vad skulle vi göra? Ta chansen som kanske aldrig skulle komma igen, eller hoppas på det bästa?
Jag och mina vänner stod, helt bestötta av vårat nya kval -  vi såg folket gå på båten som skulle föra dom på äventyret vi egentligen inte var bjudna på.
"Vafan. Vi hoppar på."
-" Är du säker?? Tänk så släpper dom inte in oss?"
"Men vi kan väl chansa! Det är ju så många som går på, inte kan de väl känna exakt alla som går på. De har ju mycket att göra, de är ofokuserade."
Jag kunde inte hålla mina ben i schack längre. Jag ville ha ett äventyr. Mina ben började springa som om de var utan kontroll. Fort som aldrig förr, trots mina extremt dåliga betyg i tidigare gymnastik klasser, sprang jag fortast av alla.
Det tog inte länge innan mina fyra andra kompisar hängde på i språnget och över den lilla skogsplätten.
Vi saktade ner, och försökte blenda in med de andra eleverna.
"DU!", skrek någon från cockpiten. "Du ska inte vara här. Stig av."
En kille framför mig började backa. Det var honom de hade menat. Inte oss. "Tack gode gud", tänkte jag.
Vi tittade spänt mot varandra när vi steg på, och vi hade klarat oss. Mannen antingen trodde han kände igen oss, eller så ville han ge oss en chans.
Båten startade sina motorer och vi lämnade stranden - jag sprang fram till sidan av båten och tittade hur vi lämnade det liv vi alltid känt till  - för att snart möta det främliga.

Under båtens tur hade vi kortspel, fester och dans. Allting som ett stort gäng ungdomar kan komma på att göra under instängda omständigheter.

Båtens tuta tjöt högt och vi insåg att det är nu vi ska av. Alla ungdomar sprang för att packa deras väskor, men jag sprang direkt upp på däck för att se vad för vackert land det är vi ska se.
När jag kommit upp, såg jag det vackraste som man kan se under en livstid.
Vattnet var i det grönaste färgerna och glänste rött av den värmande solen. De tropiska träden gungade med de svaga briserna och färgglada fiskar simmade nära kanten i skuggan av båten.
Jag tror att jag slutade andas för en stund medans jag såg allt det här vackra.
"Jag har äntligen funnit det. Lugnet i min själ, som jag alltid velat ha." Så fort båten stannat och lagt över sin lilla bro, hoppade jag ned och sprang till sandstranden.
Den var både kall och varm, helt perfekt mellan mina tår. Kritvit underbar sand som hade så vackra kontraster mot den stora himlen.
Jag lade mig ned och snurrade i sanden och bara njöt av mitt nyfunna paradis.
Mina vänner kom snart med sina packningar och hoppade med mig. "Fan va fint det var här, eller hur Cindy?"
"Underbart.", svarade jag med ett leende.
"Ska du inte hämta dina saker innan de stänger båten tills vi ska iväg nästa gång?"
"Nä..  jag bryr mig inte om de just nu. Jag behöver inte ens det."
- och det gjorde jag inte heller. Just nu var allt som jag behövde här; den tropiska naturen fylld av liv, sanden, solen och havet var precis vid min sida.

Tiden var iväg alltför snabbt och det var dags att åka till nästa land.
Jag tittade mot det fina jag ska lämna, och kände en illa känsla. Jag ville inte... "varför ska man lämna ett sånt vackert ställe för nånting byggt av betong?", tänkte jag.
Jag var först på landet, och sist att gå av. Jag stod som tillklistrad vid däcket på båten och höll i de stålgaller som byggts för våran säkerhet, men som nu kändes som att föra oss tillbaka till fängelset.
Båten tjöt högt igen och gled bort från stranden.
"Nej! Nej! Jag vill stanna!", skrek jag och sprang till båtens bakdel och såg allt fint glida bort ur mina händer.
"De kan inte stanna Cindy.. och speciellt inte lämna dig ensam här."
"Jag vet..." sa jag och vattnet i mina ögon fylldes upp. Jag tittade mot solnedgången och såg nånting komma vid sidan av båten - det var en delfin! Det jag alltid velat se!
Jag började störtgråta och hängde ned för båtens kant för att nå vattnet och den ursöta delfinen. Den fick mig att förstå, att även om jag åker nu kommer det inte hindra mig från att få se ännu mer äventyr och underbara länder igen. Bara jag följer mitt hjärta.